Det är måhända förmätet att kalla det som nu har nått sitt slut för en epok. Men otvivelaktigt är 35 år en ganska lång tid. När det började på tidigt 70-tal var det nog ingen som kunde förutse, att tävlingen skulle bli så seglivad och traditionsrik. När jag nu valt att frånta mig ansvaret, gör jag det med blandade känslor.

Hur mycket glädje har jag känt och hur mycken uppskattning har jag rönt under alla dessa år. Det finns inget måt för detta. Och hur många vänner har jag fått. Oräkneliga! Kanske också någon ovän, åtminstone temporärt. Det ingår i en tävlingsledares vardag. Att lugna uprörda känslor i motgångens stund är inte alltid så lätt. Under en period med många juniorer åtog jag mig att döma knepiga matcher. Ibland var spelarna och jag inte helt överens om en boll var ute eller inne. I undantagsfall har det också förekommit osportsligt uppträdande. Under McEnroe-eran fanns det vissa som försökte efterlikna hans vredesutbrott. Dess bättre gick det ganska lätt att stävja sådana tendenser. I stunder av självberöm har jag fått för mig, att tävlingen också haft en fostrande effekt. Jag har sett små pojkar växa upp till ansvarsfulla familjefäder. I vissa fall har en andra generation givit sig med i leken. Det är det här som gör, att man med viss rätt kan kalla perioden för en epok.

Det här med blandade känslor kan kanske förtjäna en liten utläggning. De första åren, då tävlingen spelade på dåvarande Lambgiftets bana, var inte helt problemfria. Bengt Cramner och jag hade vissa bekymmer med den dåvarande ägaren. Det finns ingen anledning att gå in på detaljer. När tävlingen 1982 flyttades över till Carlssons bana blev stämningen desto gemytligare. Att vi senare kom att utnyttja båda banorna var enbart glädjande. Då hade Lambgiftet bytt ägare och dessutom namn, alltså Strandskogen. Detta samarbet har fungerat friktionsfritt.

Fårö Open är ingen fullvärdig tennistävling. De inledande omgångarna har alltid spelats i förkortad version. I början spelade vi på tid. Det visade sig inte alltid helt lyckat. Ledde någon relativt säkert låg det nära till hands att börja maska för att få tiden att gå. Vi valde därför att spela ett set i lite olika former. Först till fyra var en variant. Det vanliga har varit först till sex med tie-break vid fem lika. Semifinaler och finaler har vi dock försökt spela som “riktiga” tennismatcher. Tresetsmatcher kunde i vissa fall dra ut långt på tiden. Därför införde jag, att vid ställningen 1-1 i set spelade vi ett avgörande, fullvärdigt tie-break-game. Enligt vad jag förstår har det slagit väl ut.

Genom åren har det varit olika kringarrangemang runt själva tävlingen. De första åren anordnade Bengt Cramner och jag en särskild dubbelturnering för intresserade par. Bengt föreslog senare, att vi skulle ordna en naturvandring i anslutning till tävlingen. Han tyckte jag var en lämplig ledare. Till att börja med var jag skeptisk till förslaget. Jag trodde helt enkelt att det inte fanns något intresse för projektet. Min förmodan kom dock på skam. Som mest var vi 70-80 personer som samlades ute i naturen, tittade på växter av alla de slag, drack kvällskaffe och ibland sjöng vi en stund tillsammans.

Deltagarantalet i tävlingen har varierat. Jag minns när vi strävade efter att komma över 50 spelare. Så småningom var vi över 90. De senaste åren har det varit färre. Det följer antagligen tennisens status i stort.

Även den avslutande festen har varit uppskattad. Här har samlats inte bara tennisspelare utan också många som, enligt vad jag hört, anser den tillställningen vara sommarens höjdpunkt. Sem mest har vi varit 120 personer på festen.

Många gånger har jag framhållit, att tävlingen tjänar ett socialt syfte. AKtiviteter runt sommarveckan bidrar naturligtvis till detta. Men under tävlingarna har tennisbanan varit en naturlig samlingspunkt för många. Här har förts intressanta samtal, knyts nya kontakter och i största allmänhet skapats trivsel.

Nu är således mitt bidrag till tävlingen ett avslutat kapitel. De senaste åren har jag många gånger framfört förhoppningen, att tävlingen måste bestå. Jag har blivit bönhörd. Med stor glädje har jag fått uppleva, att Esko, Lena, Uno m.fl. för traditionen vidare. Det behövs ett nytänkande från unga, ja åtminstone yngre.

Med ett varmt tack till alla medarbetare och medhjälpare tillönskar jag den nya tävlingsledningen all lycka och framgång i dess strävan att föra Fårö Open-traditionen vidare.

När vi firade 30-årsjubileum diktade jag en visa. Den väckte väl inte någon större uppmärksamhet. Jag citerar i all fall en av verserna:

Låt vår Fårö Open bestå i många år,
så unga och gamla i framtiden får
ta del av del gädje som tävlingen ger.
Jag blickar ej bakåt, nu framåt jag ser.

Jag är glad att min önskan besannats!
Herman Blom

Segrare 2003–2006

2003
Singel: Per Engervall
Dubbel: Jakob och Johan Wester
Damsingel: Malin Berling
Veteransingel: Åke Hallgren
Mixed: Malin Berling / C. Östergren
Juniorsingel: Adam Kultti
Juniordubbel: M. Berling / L. Blixt

2004
Singel: Magnus Engervall
Dubbel: Jonas och Niklas Berg
Damsingel: Malin Berling
Veteransingel: Åke Hallgren
Mixed: Malin Berling / C. Östergren
Juniorsingel: Erik Engervall

2005
Singel: Jakob Wester
Dubbel: Jonas och Niklas Berg
Damsingel: Lisa Blixt
Veteransingel: Åke Hallgren
Mixed: Ulrika Carlsson / Å. Hallgren
Juniorsingel: Marcus Christenson

2006
Singel: Björn Carlnäs
Dubbel: S. Röcklinger / B. Carlnäs
Damsingel: Eva Lundberg
Veteransingel: Åke Hallgren
Mixed: Eva Lundberg / A. Westerberg
Juniorsingel: Frans Torell

Som framgår av resultaten fanns det inte någon juniordubbelklass åren 2004 - 2006. Över huvud taget har intresset för tennis minskat bland de yngre. Det förefaller lättare at entusiasmera ungdomen för lagsporter. Det krävs kanske en fixstjärna som Björn Borg, för att lyfta intresset för “den vita sporten”.

Uno Svedins vandringspris
2003 Malin Berling
2004 Magnus Engervall
2005 Marcus Christenson
2006 Frans Torell