“En kort och därför inte helt fullständig sammanställning av Herman Blom.” Ja, så står det på framsidan av det klassiska ljusblå häftet som Herman tryckte upp 1997. I samband med att Herman slutade leda Fårö Open och nya krafter tog över 2007 gav Herman oss sitt samtycke till att innehållet i häftet skulle kunna publiceras.
Förord
På titelbladet till den här lilla skriften finns ett litet förbehåll. Jag kan helt enkelt inte ge en heltäckande bild av allt som skett under den gångna 25-årsperioden, Det är så, att mina tillgängliga källor är ofullständiga och ibland svårtolkade. Därför kan vissa årtal och till synes självklara fakta vara felaktiga. En del uppgifter saknas. Jag har t.ex. inte hittat resultaten från 1982. För allt detta kan jag bara be om ursäkt. Vid genomläsning kan Du kanske göra vissa tillägg och korrigeringar. Det är jag tacksam för att få veta.
Syftet med sammanställningen är att ge läsarna möjlighet att upplevanågot av det som kallas historiens vingslag. Det ena minnet frammanar nya minnen. Vi är så många som varit med under hela perioden eller åtminstone en stor del av den beskrivna tidsrymden. För dem som kommit sent in i handlingen kan det kanske vara av intresse att få lite perspektiv på den tradition som Fårö Open faktiskt blivit.
För mig personligen har Fårö Open betytt väldigt mycket. Att under en intensiv sommarvecka få förmånen att träffa så många trevliga och positiva människor är ett privilegium. Om jag inte fått uppleva detta hade jag varit ett stort antal vänner förutan. Säkert känner många av er på samma sätt gentemot varandra.
Min förhoppning är, att Fårö Open ska leva vidare i någon form. Vi behöver den både som tävling och social brygga.
Uppsala i januari 1997
Herman Blom
Hur det började
När Lambgiftet i början på 1970-talet anlade en tennisbana, inleddes en tennisepok på Fårö. Det bör ha varit 1972, möjligen 1973. Det är således nu 25 år sedan.
Invigningen av den första banan blev en blöt tillställning. Inte så att spriten flödade - det var hällregn. För att göra ceremonin glansfull hade gamle tennisstjärnan Janne Lundqvist och höjdhopparen Stickan Pettersson inbjudits. De fick förrätta invigning och även spela en uppvisningsmatch. Det sägs att de genomförde matchen i gummistövlar.
Ansvaret för tävlingen Mina kunskaper från det första året är emellertid pinsamt bristfälliga. Två mycket tennisintresserade personer var då sommarboende på ön. Åke Lindsö hyrde på Lambgiftet och Ulla Dickman ute vid Butleks. Åke, som varit och fortfarande är en mycket duktig tennisspelare, har kvar Fåröanknytning genom sin dotter Ebba.
Nå, Åke och Ulla började så smått planera en sommartävling. Åke Lindsö verkade f.ö. som tennistränare på den nya banan. Hur det hela gick till minns jag inte, men ganska snart blev jag inblandad i verksamheten som någon sorts hjälpreda. På Lambgiftet hyrde också Bengt Cramner, känd sportjournalist med tennis som en av sina favoritsporter. Hans två telningar Joakim och Camilla hade börjat visa gryende anlag i tennis.
Bengt och jag övertog efter några år tävlingen. Intresset ökade och deltagarantalet i takt med det. Det var naturligtvis mest sommarboende som utövade sporten, men undan för undan blev det allt fler fast boende som deltog.
Samarbetet med dåvarande ägaren till Lambgiftet löpte inte helt friktionsfritt. Planer på att anlägga en bana vid Carlssons Café hade funnits flera år. 1981 förverkligade splanerna. Tävlingen flyttades över till den nya banan och ett långt och mycket fint samarbete - som fortfarande består - inleddes med familjen Carlsson.
I samma veva flyttade famlijen Cramner sitt sommarboende till Carlssons och Bengt och jag fortsatte vårt samarbete. När Bengt efter några år slutade vistas på Fårö under sommaren, tog jag på mig huvudansvaret.
Hängivna medarbetare
Tävlingen hade inte fungerat om jag inte haft så hängivna medarbetare. Med risk för att glömma några kan här nämnas Britt och Arne Carlsson och Ethel, Pelle och Peter Sjöholm. Vid några tillfällen har Bill Roman tagit på sig ett ansvar. Jonas Lagerlöf har gjort ett fint arbete under flera år. Han är pliktroheten personifierad och förtjänar titeln biträdande tävlingsledare.
Omtanken om mitt välbefinnande under tävlingsdagarna har varit rörande. I början var det Lillan som såg till att jag fick mitt för- och eftermiddagskaffe samt lunch. När hon inte längre fanns har Ethel och Irma levt efter devisen “samma procedur varje år”.
Tävlingens namn
De första åren, i varje fall det första året, hade tävlingen inget namn. Några få år kalldes den helt enkelt Fåröspelen. Men det namnet ansågs inte bra, och vi enades om att kalla den Fårösmashen. Det var 1977. När tävlingen 1982 flyttades över till Carlssons bana behölls namnet. Ägaren till Lambgiftet protesterade och förklarade, att namnet var förknippat med Lambgiftets bana. Det fick inte användas. Han hade, enligt egen utsago, långt gående planer på att ha en egen tävling på sin bana och behålla det gamla namnet. Den tävlingen skull f.ö. komma att konkurrera ut vår tävling hos Carlsson. Vi vet alla hur det blev med detta.
Vi måste då hitta på ett nytt namn och det blev Fårö Open. Det kan tyckas väl pretantiöst, men många har omvittnat, att tävlingen väl försvarat sitt namn. Alla känner vi till Arnes gradering. Först kommer Fårö Open och sedan Wimbledon. Enligt obekräftade uppgifter har ansvariga för den berömda Londonturneringen vänt sig till Arne för att få råd och tips.
Tävlingen har vuxit
Enligt de uppgifter jag lyckats ta del av gick den första egentliga tävlingen av stapeln 1973. Det verkar ha varit bara en klass, och den vanns av Bengt Andersson.
Sedan dess har antalet klasser varierat under årens lopp. De “stora” klasserna har varit Öppen singel och Öppen dubbel. “Öppen” innebär, att de är öppna för alla, unga som gamla, damer och herrar. Visserligen har endast ett fåtal damer dristat sig at ställa upp i dessa klasser, men det har förkommit vid flera tilfällen.
Det har faktiskt varit svårt att locka damer till tävlingen. 1979 var damsingel med på programmet för första gången, och året efter fanns mixed dubbel med. Den senare klassen har sedan dess spelats varje år, men damsingeln måste inställas 1986 och 1987 i brist på villiga damer.
Nu, när vi skriver 1997, är situationen betydligt ljusare. Det finns ett antal kvinnliga spelare som upptäckt tjusningen i att få mäta sina krafter i ädel tävlan.
Antalet juniorer har varierat mycket under årens lopp. Vi har en åldersgräns på 16 år. Det har varit en bra inkörsport för många småpojkar, som senare verkligen visat framfötterna i de vuxnas klasser. Jag citerar några rader ur en av mina visor:
“Små späda pojkar har blivit karlar, se blott på bröderna Hermansson. Elias Sundström, som idogt tränar, en tvärhand hög när han kom till oss.”
Tyvärr har det varit ont om flickjuniorer. Möjligen beror det på att flickor är med rädda för att göra bort sig inför publik.
1989 infördes en veteranklass. Det var mitt eget påhitt och tillkom i en aning egoistiskt syfte. Min fixstjärna var i starkt dalande och jag vädrade en chans att på nytt få stå överst på prispallen. Men ingenting kan bli mer fel. De, som jag tyckte, unga pojkarna hade växt till så i den milda grad att de gladeligen passerat den åldersgräns jag satt upp, 45 år. En tröst för mig är, att klassen har en hög standard med gamla beprövade rävar som kompenserar åldern med listighet och kämpaglöd.
Sedan 1989 omfattar tävlingen 7 klasser. Intresset har blivit så stort, att, av tidsmässiga skäl, anmälan får ske i maximalt tre klasser.
Antalet deltagare har rent allmänt ökat undan för undan, men svackor har förekommit. 1974 deltog nästan 40 spelare. 1981 hade antalet stigit till 50.
1986 gjordes allt föra att deltagarantalet skulle slå nytt rekord. För att säkra detta ställdes Ethel Sjöholm ut på banan i en mixmatch. Hon lyckades, mot alla odds, träffa bollen flera gånger. Tyvärr tog hennes karriär slut lika fort som den började. Redan påföljande år slogs deltagarrekordet med bred marginal. Hela 63 spelare deltog.
Rekordet hittills är 77 spelare och noterades 1992. Men under hela 90-talet har antalet överstigit 70 deltagare.
De första åren på 70-talet genomfördes tävlingen över en lördag och söndag. Ganska snart måste både 4 och 5 dagar tas i anspråk. Numera tävlas det i en hel vecka från måndag till lördag. Dessutom räcker inte en bana till. Många matcher har spelats på Strandskogens bana. Krögaren där, Hasse Engström, har visat stort intresse för evenemanget. Samarbetet mellan honom och mig har varit utmärkt.
Eftertraktade tröjor
1986 samarbetade Arne (när jag skriver Arne betyder det förstås Arne Carlsson) med Hans Ekedahl i Slite och lät trycka upp en tröja på vilken det stod Fårö Open 1986. Redan då bestämdes, att tröjan skulle ingå i anmälningsavgiften och vara tillgänglig enbart för deltagarna.
Följande år blev det ingen tröja, men 1988 kom Stefan Skogh in i bilden. Stefan med familj hade köpt ett fint hus nära Stora Gåsemora och sonen Johan hade så smått börjat ägna sig åt tennis. Pappa Skogh har sedan dess inte uteblivit från någon turnering. Han har en härlig kämpaglöd men kan, förlåt mig, jämföras med Egon Kjerrman. Han spelar hellre än bra.
Det är alltså inte hans insatser på banan som i första hand ska berömmas. Det är kanske hans stora generositet. 1988 skankte han tröjor med speciellt tryck och där Fårö Open stod med stora bokstäver. Denna tradition har sedan fortlevt. Ingen annan än spelare och funktionärer har möjlighet att tillskansa sig tröjan. Det har gjort att den blivit så eftertraktad, att även sådana som aldrig stått på en tennisbana anmält sig bara för att få en tröja.
Anmälningsavgiften har legat på en så blygsam nivå, att den betalat sig enbart med en tröja.
Förnämliga priser
Priser har funnits sen tävlingen började på 70-talet. Till att börja med var det fråga om penningpriser. Jag vill minnas att jag för min singelseger lyfte 20 kronor och för en dubbelseger 30 kronor per par.
När vi flyttade över till Carlssons blev det annan ordning. Arne tyckte det skulle vara mer status i tävlingen. Ett led i denna strävan var ordentliga priser. Han beställde fina bucklor och glasstatyetter med graverade plåtar.
Traditionen fortsatte när familjen Sjöholm mer formellt övertog det ekonomiska ansvaret för tävlingen. Lägger man ihop kostnader förpris och bollar och dessutom räknar med att planhyra bör tas ut, går inte tävlingen ihop rent ekonomiskt.
Min egen lilla fundering är, att det trots allt inte är så bortkastad investering. Tennisintresset har ökat, många har skaffat sig nya tennispartners och på så sätt har beläggningen på banorna ökat både före och efter tävlingen. Men att tävlingen är, i bästa bemärkelse, en ren amatörtävling byggd på idealitet och helt utan ekonomiska vinstbegär är ställt utom allt tvivel.